Jag tror att många har en föreställning om att det är flummigt, konstigt och att man är lite udda om man säger sig vara andlig. Att man behöver ha konstiga kläder, gå på festivaler och vara vegan.
Men enligt mig är alla andliga – oavsett om man är medveten om det eller inte. Vi har alla en kropp, en själ, ett sinne och känslor. De hänger ihop och i bästa fall är de i harmoni med varandra – vilket är ett av syftena med yoga bl a. Vi behöver inte äta eller klä oss på ett visst sätt. Vi gör och är det som känns sant för oss.
Många av mina kunder som arbetar i ledande befattningar i näringsliv och offentlig verksamhet är andligt medvetna, utövar healing, yoga, meditation, går på kurser i medial utveckling och tar emot andlig vägledning. Något många inte berättar för sina kollegor – av rädsla för att bli dömda eller hånade. Det är synd tycker jag.
Jag själv har också blivit hånad och förlöjligad, kallad för än det ena än det andra, men numera bryr jag mig inte. Det ger mig så mycket mer att leva andligt medvetet än att bli accepterad och bekräftad av andra. Jag är den jag är.
Men vad innebär det egentligen att vara andlig och att leva andligt?
För mig innebär det att förstå att vi alla är andliga varelser – vi har en kropp, en själ och ett sinne samt känslor. Att vara i kontakt med sina känslor är att vara nära sin själ. Genom att lyssna på sina känslor, ingivelser och sin kropp – kan vi lättare komma i kontakt med vår själ – eller vår inre röst/vägledare om vi hellre vill uttrycka det så.
När vi hittar vår själ, börjar lyssna på den, följa dess önskan och skapa ett liv som harmonierar med själen – då blir livet spännande, utvecklande och meningsfullt. Vi förstår varför vi är här och vad vi ska bidra med. Livet blir så stort och det finns så mycket att uppleva, upptäcka och förstå.
Inledningsvis kan det bli omtumlande att lyssna på sin kropp, sina känslor och sin själ. Det kan innebära att vi omvärderar oss själva, den vi är och hela eller delar av vårt liv. Vi kanske inte trivs med den vi är, i det liv vi har skapat, i de relationer vi har, men vågar inte förändra. Vad händer om vi inte längre känner att vi vill ha kvar vårt arbete, inte bo där vi bor eller inte leva med den eller de vi lever med? Rädslorna kan hopa sig och vi stannar där vi är.
Men om vi vågar, kan vi göra de förändringar som vi känner att vi behöver för att må bra – och för att känna att vi är sanna mot oss själva.
2005 stod jag på uppfarten utanför diplomatvillan i Ottawa och sa med full kraft – Jag vill vara sann! Det var då min andliga resa började. Att vara sann mot mig själv är något av det viktigaste för mig.
(Om du vill kan du läsa mer om det här i min bok “Själens längtan”)
SAT NAM, Helena