I tystnaden skapas ett tomrum – ett nödvändigt tomrum. En paus mellan det som har varit, det som är och det som komma skall.
I tystnaden kan vi höra oss själva, efter en stund, när bruset av de andras ord har tystnat. Bortom de dömande tonerna, de missunnsamma, rädda melodierna i moll – finns en vacker sång – det är själens sång. En ljus, vacker och lätt stämma av kärlek och frid som vill få lov att ta sig fram. Den slingrar sig som bäcken mellan bergen, tar sig igenom grenar, förbi stenar och möter en dag havet. Det stora, mäktiga, vackra och föränderliga havet. Universums hav. Din ocean av kärlek, värme, glädje, harmoni, frihet och inre frid.
Själens sång som så gärna vill få höras, men tystas av de som ännu inte har hört sin egen själsliga sång. De förstår inte dess skönhet, ty, de har inte upplevt dess skönhet. Men själens sång är vackrast av dem alla. Den kommer djupt inifrån universums källa och från din kärleksfulla längtan efter att få lov att vara du – utan dömande, kritik, hån och rädsla. Att få lov att vara, bara vara och leva ditt liv som den du är i din kärna, din själ och i din djupaste längtan.
Varför är den så svår att höra? Varför är den så svår att acceptera? Varför lyssnar vi hellre på bruset av de rädda rösterna, de gamla föreställningar och de snäva normerna som någon en gång satt?
Låt oss nu få höra de vackra stämmorna, de fagra melodierna av våra själar. Låt dem få sjunga högt, lågt, starkt och svagt. Låt dem få sjunga så som de är ämnade att sjunga. Låt oss lyssna på själarnas vackra sånger och låt dem sprida sig för världen.
