Jag har sedan 2005 gått min andliga väg. Det har inte varit lätt, det kan jag erkänna. Men när jag har försökt att gå en annan väg, för att göra det enkelt och tryggt – då har jag inte kunnat göra det. När jag sökte anställningar, blev jag genomskådad. Det märktes att jag egentligen inte ville. Så jag fick kapitulera, samla mod och kraft för att fortsätta att lyssna till min själ och den vägledning jag fick.
Att gå sin andliga väg är som att bli puttad in på en stig i en skog, som ingen tidigare har gått på och stigen bakom växer igen. Det enda valet vi kan göra, är att antingen stå stilla eller att fortsätta gå. För att fortsätta gå, behöver vi följa den snitslade banan med hjälp av vår inre kompass. Det kan kännas ensamt. Men ibland dyker det upp någon, som ska gå tillsammans med oss på stigen för en stund eller för några år. Då kan vi hjälpas åt och ha trevligt på vägen.
Ibland är våra följeslagare utsända för att utmana oss, väcka liv i oläkta sår. Ibland är de där för att heja på oss, hjälpa oss och ge oss kärlek på vägen. Vi vandrar mot ett enda mål – och det är att bli och leva som den vi är i vår sanna natur – den vi kom hit till Jorden för att vara. När vi börjar förstå vem vi är, finns det följeslagare som kritiserar, ifrågasätter och dömer oss. Vi kanske försöker vara dem till lags, men inser att det inte går att stå emot vår sanning längre. Kroppen gör ont och vår livslust sinar. Vår vandring känns inte längre rolig.
Ibland finns det följeslagare som ser vår sanna natur som vacker och inspirerande. Då får vi kraft, mod och glädje på vår väg. Stigen vi går på blir vackrare och vackrare, ju längre vi vågar gå. Till slut kommer vi ut i ljuset. Där är det varmt, kärleksfullt och harmoniskt. Där känner vi oss levande och inspirerade. Vi vill hjälpa fler att våga gå sin andliga väg. Vi tar med oss några på vår fortsatta vandring.
Sen börjar vi känna att vi behöver ta en ny stig. Vi hamnar i en ny skog, men denna gång har vi med oss mer tillit och förståelse för att vi en dag kommer att nå ljuset igen. Vi har lärt oss att vi kommer att möta människor på vår vandring – både de som utmanar oss och älskar oss. Emellanåt glömmer vi bort vad det var som gjorde att vi tog oss igenom den förra skogen, men så kommer någon vänlig själ och påminner oss om det. Eller så lyckas vi påminna oss själva. Den inre tryggheten, tilliten och tron på att vägen tar oss till ljuset, kärleken och harmonin – växer sig starkare. VI blir starkare. En dag står vi starka i ljuset och kan hjälpa fler att våga gå sin andliga väg. Vi blir som en ledsagare för andra, som är rädda, vilsna eller tvivlar på att det går. Med tiden blir vi alltfler som har tagit oss igenom tuffa etapper av vår själsliga vandring – och vi kan vandra vidare tillsammans i kärlek, empati och gemenskap. Vi är fler som kan hjälpa de som inte påbörjat sin vandring och de som är mitt i sin. Vi är fler som kan inspirera och visa att det är möjligt. Vi vet hur tufft det är att bli inknuffad på den själsliga stigen. Vi vet hur svårt det är att gå ensam på sin själsliga vandring. Då kan vi vara ett empatiskt stöd på vägen. Tillsammans blir vi starkare i vår tro på att det är möjligt.
Av kärlek, Helena